Gästblogg: Johannes Nilsson om att sluta röka Hasch

 Johannes Nilsson skrev en gång i tiden boken Recension, som – precis som namnet antyder – innehöll recensioner av bland annat droger, filmer, utekvällar och, om jag inte minns fel, Kafé Kometen. I efterhand förärades boken epitetet "kult", och är sedan länge slutsåld.
Sedan dess har JN gett ut texter ur fanzinet Smak, skrivit för tidskrifter som Subaltern och Det Grymma Svärdet, samt jobbat deltid som kommentarsfältherre.
I dagarna utkom dock hans andra bok Hövding , en förhistorisk roman som Hög Tid – om vi vore förläggare – hade hisspitchat med meningen "The Road möter Grottbjörnens folk."
Som vän av alternativa marknadsföringskanaler har JN valt att ersätta panelsamtal i Babels sammetssoffa med ett gästinlägg här på Sveriges främsta elektroniska resurs för läskunniga knarkare, där han kan "nå ut till alla stoners."
Varsågoda:

                                                                                                

ATT SLUTA RÖKA HASCH

Jag slutar röka hasch just nu. Märk väl; ”slutar”, inte ”har slutat” eller ”ska sluta”.. Det är en pågående process, som tog sin inledning då jag efter en stenad höst som nyskild 34 – åring kände att det ta mig fan fick vara nog. Det fanns en tid till att ligga på soffan med ögonen fulla av blod och huvudet fullt av diffusa tankesprång, och den tiden var 20 – års – åldern, som i vår arbetslösa välfärdskultur fått rangen av tonårens extravarv, fast snäppet bättre, i och med egen lägenhet, rätt att gå på krogen, viss ekonomi, tillgång till fitta och droger och så vidare. En tid att leva, njuta och softa innan pliktens börda läggs på ens axlar framemot de trettio, i mitt fall genom avkomma, i andas fall genom befordran, maxad csn - skuld eller den gammeldags 30 – års – krisens existentiella ångest.

Allt kokar dock ned till det enkla faktumet att en tjugonågonting som med ett stenat flin på läpparna tar dagen som den kommer, plankar på tuben och snattar på butik är en skön livsnjutare, medan en trettionågonting som fortsätter på samma spår är en patetisk luffare. Naturligtvis är det hela en social konstruktion, men sociala konstruktioner är inte att förakta, då dessa är det enda som skiljer oss från djuren.

Den sista spiken slogs emellertid i kistan när min sambo kom in på rummet strax efter jag klippt en svart, kletig hövding med Macen i handen och käften full av skrävel: ”Kolla in det här! Fick 115 poäng!”. Det jag skulle kolla in var mensas iq – test på nätet, och jag är inte den som bangar en sådan utmaning, i synnerhet som min sambo är thaiboxare medan jag själv försöker vara någon slags författare. En råstenad kvart senare sitter jag där och stirrar på min intelligenskvot: cirka 80. Jag är nere med de 15 % av befolkningen som har lagstadgad rätt till personlig assistans. Där och då fattade jag mitt beslut.

Inledningsvis var det hela riktigt enkelt gjort, min tröttnad på drogen var fullständigt genuin. Efter en höst i mental dimma var det en lättnad att kunna läsa en bok, följa intrigen i en film, delta i samtal utan större missförstånd, för att inte tala om de rent kroppsliga effekterna: starkare, friskare, piggare, sundare. Adjöss till skrovlig hals, konstant förkylning, knastrande huvud, domnande lemmar och flimmer i blick. Välkommen fjäderlätta steg, rena djupa andetag och allmän hurt av rent norska proportioner. Är det så här bra den vanliga människan faktiskt mår till vardags? Vafan har de att gnälla om egentligen?

De första tre månaderna rullar kort sagt på i ett kärnfriskt livsrus. Men när mitt senaste ligg efter en rejäl och svettig omgång plockar fram en spliff känns principer med ens jävligt gay, på ett dåligt sätt. Och det följande knullet blir mycket riktigt fantastiskt: ska det vara eufori, förändrad tidsuppfattning, försämring av korttidsminnet och milda perceptionsförändringar rörande färger, former och ljud så ska det fan knullas också. Efter tömning får jag dock smaka på rusets smutsiga baksida, när jag fullständigt alienerad från min partner försöker hålla fast vid ett skenande tankeflöde. Väl tillfredsställd av min närmast övermänskliga potens somnar partnern, medan jag trakasseras av min hjärna till fyra – fem på morgonen.

Det kännbara straffet väntar dock så fort jag vaknar 9:30. Om en halvtimme ska jag träffa Märta Myrstener och intervjuas för P3 Populär, och min hjärna är omsorgsfullt inpackad i fettvadd. Den tjärsvarta espresson jag drar i mig hjälper självfallet föga, och snart nog är det dags att bita ihop och dra iväg. Nå, ett sista halmstrå har jag att ta tag i; vi ska träffas vid t – banan och sedan vandra ned till ett proletärfik i hökmossen, en promenad på närmare en kvart, vilket kan vara tid nog att spräcka det akvarium mitt huvud vilar i under ett avslappnat samtal kring ditt och datt.

Jag får dock tji som bara fan; det första Märta gör är att köra upp en sr – mick i nyllet på mig, och hela promenaden ned till fiket blir mig ett svettigt fammel efter ord. Väl på fiket, med en kaffe och en baconmacka framför mig, karlar jag dock upp mig och tar tag i situationen genom att vända på hela förhörsbordet: hur fick hon jobbet på P3? Projektanställning? Vilka kräk! Min analys av medieklassen visar sig vara spot on – en bunt desperata stackare som trängs för överlevnaden kring ett stadigt minskande tråg.

Det hela blir mig dock en förödande Pyrrhusseger. När vi återgår till intervjun har jag nämligen karskat till mig till den grad att jag helt tappar kontrollen över mitt svammel. På sin jakt efter schyssta soundbites leder Märta ideligen ned samtalet i JVVF - träsket, ett område där min käft på ren automatik medan mitt huvud är fullt upptaget med att begrunda frågan om det kan vara så att Märta vill ligga med mig: hon snurrar på håret och visar upp halsen, om sådana The Game – tecken nu har någon bäring, och jag skulle för min del inte banga en sekund, hon är sannerligen ett ståtligt exemplar, högbröstad och blond, rena SS – avelsstoet, och jag är ju minst sagt kapabel att få henne att sjunga Wagner, den avgörande frågan är förstås huruvida detta skulle vara till fördel eller nackdel vad det gäller min fortsatta författarbana, att ligga runt i branschen är ju inte särskilt professionellt, om än det i övrigt tycks vara legio, att döma av vad det pratats om på sista tiden.

Med den typen av tankar studsar runt i min bakstenade skalle sätter jag givetvis foten i det ena politiska klaveret efter det andra, vilket såhär efter nykter eftertanke lär vara exakt vad det hon tänkt sig – här ska jag minsann, som en idiot i en dokusåpa, klippas samman till ett drygt jävla rövhål som kan lanseras för folket som Mr Flashback, den politiskt inkorrekte pajasen som får dansa igenom ett radioinslag för att därefter för evigt förvisas till nätets rännsten. Och jag som tänkt ta nya tag, och framställa mig själv som en fullmogen författare, som efter lång eftertanke ger balanserade svar på relevanta frågor, då faderskap och drogfrihet givit anledning till många timmars vuxen reflektion. Istället sitter jag här, som Mohamer Omars och Peter Wahlbecks aborterade avkomma, och bereder mig på ZOG:s kvävande tystnad. 

Johannes Nilsson är gästskribent för HÖG TID, illustration av Calle Thörn